Lin och linberedning för 150 år sedan

Materialet här kommer ursprungligen från en beskrivning av en lantbrukare från Östra Sallerups socken, som vid 65 års ålder upptecknade detta år 1922.
Vissa nedkortningar och andra redigeringar är gjorda i texten.


Sådden
Linfrö skall sås i "nä", annars mognade inte linet utan bara blommade. Den bästa såningstiden var mellan 20 - 27 maj. Som gödning användes vedaska, naturgödsel var ej bra för då lade linet sig.
Sedan jorden blivit väl beredd skede sådden, man sådde endast med ena handen och strödde ut en hand frön för varje steg. En kvinna skulle alltid gå före och "fjeda". Därmed menas att hon skulle gå 3 - 4 steg före den som sådde, för att med sina fotspår "fjed" (markera) var det var sått, detta på grund av linfrönas färglikhet med marken.


Lukning
I sista hälften av juni månad, då linplantorna var 1 - 1,5 dm höga lukades de. De som lukade rycket upp ogräsplantorna och samlade dem i sina förkläden. Man skulle ta långa steg, för att undvika att trampa på samma plats mer än en gång, för att skada linet så litet som möjligt.

Skörd
Linet skördades sist i augusti månad, således efter en växttid av 90 - 100 dagar. Det fick ej bli mer än halvmoget och skulle tagas när de nedersta knopparna eller frökapslarna började bli bruna, på detta sätt fick man de längsta och segaste tågorna. Linet rycktes upp med roten för att strået skulle bli så långt som möjligt, detta kallades för att " ruska hör " och ansågs vara en kvinnosyssla.

Man fattade en del strå med båda händerna, ryckte upp dessa och höll dem i vänstra handen, grep så med högra handen tag om andra strån som fördes intill de man förut hade i vänstra och fattade så om det hela med båda händerna och ryckte upp på nytt. På detta sätt fortsatte man tills man ruskat så mycket som man lätt kunder gripa om med båda händerna, detta kallades för ett handfång. 6 - 8 handfång lades över varandra något korsade och med toppen åt samma håll samt bands därefter samman till en kärva.

Kärvarna sattes sedan upp till skylar som fick stå ute i 1-2 veckor för att torka. Under denna tid eftermognade fröna så att de kunde användas till sådd året efter.

Vid ruskning skulle man fatta så högt att befintligt ogräs blev stående kvar. Handfångets rotändar stöttes mot marken så att de befriades från vidhängande jord.


Repning
Detta arbete avser att skilja "kneblen" (frökapslarna) från linhalmen och är således en slags tröskning. Man använder ett slags redskap som kallas för "hörrepa". Det var en 2 m lång och 3 dm bred bräda som på mitten var försedd med en tvärgående rad med 1 dm höga, spetsiga, taggar på ca 2 cm mellanrum.  Repan lades med ändarna på 2 stolar eller bockar, på vilka 2 personer satte sig vända mot varandra. Därefter löstes linkärvarna och man var sitt handfång, vilka växelvis drogs igenom karmen tills alla frökapslarna repats av. Handfånget hölls med båda händerna och vreds runt så att alla kanterna kom i kontakt med repan. Sedan toppen blivit ren vändes handfånget och roten drogs igenom ett par gånger, slutligen stöttes roten mot repan så att handfånget blev jämnt.

Efter repningen bands handfånget samman till stora kärvar eller buntar som även dessa stöttes i golvet.
Repningen skulle gå raskt undan och var ett ganska drygt arbete, det var ett sk mellanarbete och utförde på regndagar eller på morgnar medan daggen låg, innan skördearbete kunde börja.

Rötning
Buntarna kördes ut på en äng eller klövervall och breddes ut i rader. En stubbåker dög ej att breda lin på för då kunde linet lätt bli jordslaget, dvs vid fuktig väderlek pressades det ner och kom då i beröring med jorden och då angreps även tågorn av förruttnelsebakterier och blev korta och sköra. Linet fick ligga utbrett i 2 - 3 veckor beroende på väderleken, ju regnigare och varmare det var desto kortare tid behövde linet rötas.

På grund av denna behandling blev de vedartade stamdelarna "skäven" sköra och lossnade därmed från tågorna. Man prövade rötningen på så sätt att man tog ett par linstrå och gnuggade dessa med händerna, var linet lagom rötat skulle skäven släppa lätt.

Då linet var färdigrötat samlades det upp med en handräfsa och bands i kärvar, dessa kördes hem och fick ligga tills all skörd var undanstökad. Linbrytningen påbörjades sedan vanligtvis i början av november månad.

Brytningen 
Försiggick i en särskild, för detta ändamål uppförd byggnad den sk "brydestuan". Varje by utgjorde i detta fall ett eller flera brytelag som gemensamt ägde en brydestuga. Var ett brytelag inte ägare till någon stuga hyrdes en sådan i närheten mot en avgift.

En brydestua var uppförd av gråsten fogade i lera, en sådan mur delade även av stugan i två rum, torkan och skjulet. Den byggdes alltid i en backsluttning, varvid det ena rummet, torkan, grävdes in i backen. Över torkan var det slaget ett valv, typ en bro, av samma material som väggarna. Här torkades linet innan brytningen. Valvet var täckt av ett tjockt jordlager och i toppen fanns ett hål för rökens utgång, det sk "luahålet".
I torkan fanns eldstaden som kallades för "galten", denna var ca 2 lång, 1,5 bred och 1 m hög. Båda sidorna och bakre gaveln var omgiven av stenmurar och ovanpå låg långa, flata, stenar som bildade valv och täcktes av ett lerlager. Galtens botten låg i nivå med golvet i torkan.
Framtill var galten helt öppen, för här stoppade man in bränsle, röken gick sedan upp genom luahålet. Någon annan skorsten eller rökkanal fanns inte

Torkans inredning bestod av 3 st tvärgående bjälkar, på ca 0,75 m höjd, uppburna av stolpar. Ovanpå bjälkarna placerades runda trästänger, med 1 dm mellanrum på vilka linet ställdes under torkningen. Denna inrättning kallades för "pall".

I den andra halvan av brydestuan, "skjulet", var försedd med vanlig takstol och halmtak.  I denna halvan förvarade brytelaget sina redskap.

Innan brytningen började för säsongen skulle stugan eldas varm först. Detta tog 1 - 2 dygn och då eldades det både natt och dag. Att elda stugan varm skiftade man inom laget varje år, för det gick åt mycket bränsle. Därefter eldade var och en till sitt lin. När stugan blev varm började brytningen som sedan fortsatte varje dag till dess att hela byn eller laget hade fått sitt lin färdigt.
Eldningen ordandes så att stugan var varm till kvällen då linet ställdes in på pallen till torkning vilket kallades att "sätta in", den som eldat stugan varm fick sätta in först. Linkärvarna, som bundits vid upptagningen efter rötningen, löstes vid insättningen och ställdes så poröst som möjligt så att värmen bättre skulle komma in mellan stråna. Linet ställdes på roten och man började sedan vid torkans gavel och fortsatte utåt tills att hela pallen blev full. Därefter satte man ett lager till ovan på det första, hade man mycket lin så kunde man lägga ytterligare ovan på detta andra lager.

Efter insättningen eldades det hela natten i galten med stora knutor och stubbar, vilka gav en stark värme så att torkan var het som i ett bastubad. Att torka lin krävde stor skicklighet och därför hade man alltid äldre och vana personer till detta. Det skulle vara så varmt som möjligt, för då släppte skäven lättare, men det kunde också bli för varmt och då fattade linet eld och brann upp. På morgonen vid 5 -6 tiden upphörde man med att lägg mer ved på elden, som fick brinna ut. Luahålet tätades och dörrarna stängdes därefter lämnade man stugan för att vila efter nattens arbete, linet fick nu sköta sig själv till dess att brytningen började.

Omkring kl 2 på eftermiddagen samlades brytelaget, vars storlek varierade efter linmängden, vanligen var man 8 - 10 män och 3 - 4 kvinnor. Redskapet som användes kallades för "bråk". Den undre delan av bråken (underkäken) var försedd med tre längsgående och på kant ställda brädor med ca 5 cm mellanrum, den övre delen (överkäken) var en enarmad hävstång.  Hävstången fördes under arbetet upp och ned med ena handen varvid linhalmen sönderbråkades och krossades mellan käkarna, skäven lossnade från tågorna och föll ner under bråken, med en andra handen höll man om linet som fördes fram lite i sänder för varje slag.

Den som eldat i brytestugan under natten tog ut linet ur torkan efterhand som man bröt, ju varmare det var desto lättare släppte skäven. Varje karl, brytare, tog så mycket lin som han lätt kunde hålla under armen och bar bort det till sin bråk. Här delade han fångsten i två halvor och krossade ena halvan i sänder, därefter båda tillsammans igen och gjorde arbete noggrannare. Ett fång fick gå igenom bråken flera gånger och allteftersom skäven släppte blev fånget mindre och till sist när nästan all skäv gått ifrån kunde man gripa det med handen, detta kallades nu för en
"skättehand".

Skättehänderna lämnades nu till kvinnorna, som bearbetade dem mindre och tätare bråkar, varvid mer skäv gick ifrån. Efter denna sista behandlingen, som kallades 
"sammanbrytningen", snoddes de och dubblerades och lades slutligen i en krok av skjulet som kallades för "tokroken". En kvinna skulle sammanbryta åt 2-3 manliga brytare.

Krossningen av ett fång tog 10 - 15 minuter i anspråk och var ett mycket styvt arbete. De fick arbetats medan linet var varmt, för om det blev kallt så var det nästa omöjligt att få skäven att släppa och då fick linet in i torkan igen för att värmas upp. Man räknade med att en brytare skulle krossa ca 20 skättehänder under en eftermiddag. Det fodrades en viss konst för att sköta bråken, man fick hålla säkert om linet annars så trasslade det in sig i en oredig massa. En duktig brytare hade ett stort anseende och alla ville ha honom till hjälp.

Vid 6 - 7 tiden på kvällen så slutade man med brytande för dagen. Då skulle skättehänderna räknas upp och stoppas i säckar. Tjugo skättehänder kallades för ett
"tjog lin " och utgjorde en måttenhet för den erhållna linmängden. Frågade man en person hur mycket lin han erhållit, så svarade han t.ex. 8 tjog. Omkring 10 tjog var vanligt på ett medelstort hemman. Efter det att linet var uppräknat skulle stugan göras ren från skäv, som antingen lastades upp på torkans valv eller kördes hem och användes som takmaterial på potatisboden. Vidare skulle man hjälpa till att sätta in annat lin som skulle torkas under natten och brytas nästföljande dag, därefter var arbetet slut för dagen.

Skättningen
Dagen efter linets brytning började skättningen, som jämte efterföljande arbete utfördes i hemmen. De redskap man använde kallades för "skätteträ" och
"skättefot".
Skättetränas utseende är bekanta för de flesta, för de utgör väggprydnader i många hem. De är ofta vackert målade med blommor samt är försedda med ägarinnans initialer och födelseår.
Skättefoten utgjordes av en bräda som i övre änden hade ett U-format urtag och i nedre änden var försedd med en fot. Skättningen utfördes av kvinnorna och påbörjades omkring kl 05.00 på morgonen. Under arbetet satt man på en stol med skättefoten framför sig, för att få den att stå stadigt placerade man vänster fot på den närmaste av de två nedersta pinnarna. Med höger hand fördes skätteträet och med den vänstra hölls skättehänderna, som snoddes upp och lades i urtaget med något mer än hälften hängande över till höger sida. Därefter bearbetades de på så sätt att skätteträet fördes över, den på högra sidan om skättefoten hängande delen, med långa och raska tag

Man slog 1- 3 slag, vred så en annan kant till, och fortsatte på detta sättet tills all skäv och de kortaste tågorna hade avlägsnats. Då och då jämnade man till linet genom att dra ut de längst ner hängande tågorna och lägga upp dem igen.  När den högra halvan var färdig vändes skättehanden om och den andra halvan behandlades på likartat sätt. Då hela skättehanden blev färdig snoddes och dubblades den och kallades nu för lin.

Det behövdes skättas ca 0,5 - 1 timme på var hand, flickorna gjorde det grövsta arbetet (" skidskättet ") och lämnade därefter linet till de äldre kvinnorna som 
"renskätte". Avfallet vid skättningen kallades för "skätteavfall", detta skakades rent för det mesta. Skäven kardades och spanns sedermera och vävdes till grövre handdukar och madrasser.

Hägling
Detta arbetet utfördes vid tillfälle, t.ex. på regndagar. En hägla var försedd med flera rader, i sicksack, ställda taggar som var ca 5 cm höga. Man hade grovhägla, med omkring 2 cm, och finhägla med ca 1 cm mellan taggarna. Under arbetet bands häglan fast vid något stadigt föremål t.ex. en bänk.
Skättehänderna, eller rätare sagt det som var kvar efter skättningen, snoddes upp och delades i flera delar. Dessa drogs först igenom grovhäglan och sedan finhäglan upprepade gånger, därefter återstod endast de finaste, längsta och bästa tågorna.
Dessa bands ihop i ett slags konstiga knutar för att inte bli orediga, sedan spanns de vidare utan föregående kardning till ett fint garn.
Det som häglades ifrån kallades för blånor, dessa kardades innan spinningen och användes sedan till vardagsskjortor, vardagslakan mm.

Kardning
Vid kardningen luggas det korta linet upp så att det blir ulligt och mera sammanhängande och sålunda bättre att spinna. Man kardade inte allt på en gång, utan vid flera tillfällen under vinterns lopp, allt eftersom det spanns.